Jag vet inte riktigt hur det föll sig men för tillfället befinner jag mig i något av en bubbla av 80-tal, tillbakakastad genom årtiondena av berättelser i tre olika media.
Först och främst har jag precis avslutat Rörelsen: den andra platsen av John Ajvide Lindqvist. Detta är del två om - eller om man så vill en prequel till - Himmelstrand, där författaren skriver inte sig själv som huvudperson i handlingen. Eller en uppdiktad John Lindqvist. Kanske Det är väldigt oklart hur mycket av det som skrivits som är sant, vilket gör det hela lite extra kittlande. Sant är att läsaren kastas in i en historia som ur varedra por utsöndrar känslan av 80-tal och där bekanta datorspel och den paniska rädslan för HIV/AIDS är det mest påtagliga. Och så mordet på Olof Palme förstås. Rörelsen erbjuder förklaringar till en hel del ouppklarade frågor i mordutredningen men som så ofta i denna genre är frågorna så klart fler än svaren.
På kvällarna när det blir mörkt ute (allvarligt, hur tidigt får det blir mörkt egentligen?!) tittar jag på serien Stranger things, som visas just nu på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en ung flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl medan saker och ting blir allt underligare. Utöver det så är serien som att öppna en burk full av 80-tal. Frisyrerna, kläderna, tv-spelen, till och med introt och typsnittet känns 80-tal (och väldigt mycket Stephen King). Winona Ryder är fantastisk i rollen som den försvunna pojkens mamma och samlingen barnskådespelare är hur lysande som helst. Se! Nu!
Och när jag inte orkar sitta still för att läsa/titta gräver jag upp sprängsten för att sätta staket och göra gräsmatta, och som sällskap har jag Wil Wheatons uppläsning av Ernest Clines Ready player one. Historien utspelar sig förvisso år 2044 men är fylld av 80-talsreferenser. Allt från populärkultur till nerdhjältar och tv-spel. Anledningen till detta är att miljärdären och dataspelsskaparen James Halliday dött och efterlämnat sig ett minst sagt... busigt testamente. Halliday, född på 1970-talet, hade innan sin död en stor förkärlek för allting 80-tal och den som först lyckas knäcka den rad av 80-talsrelaterade gåtor, ledtrådar och pussel han programmerat in i den virtuella värld han skapat, får ärva hans enorma förmögenhet. Wil Wheaton är perfekt som uppläsare och i förrgår råkade jag, som bara skulle jobba lite, släpa sten i flera timmar och slutade inte förrän armarna värkte. Om du gillar 80-tal i allmänhet och 80-talets dator-/tv-spel i synnerhet ska du lyssna på denna! Läsa går säkert också bra.
Kort sagt: även om jag bara har minnen från årtiondets andra hälft är nostalgin total. Näst intill äckligt sötsliskig. Jag börjar bli smått orolig för mig själv.
