Kluven. Vilsen. Förvirrad.

Men oj, var tar tiden vägen?! Redan på tisdag är vi inne i november och jag har knappt registrerat att augusti är slut. Och medan tiden rasar fram går även livet i samma tempo. Det är knappt att jag hinner registrera sådana petitesser som nya diagnoser och att påbörja en ny medicinering och sådant. Ibland behöver en dra i handbromsen och bara vara med nära och kära. Till exempel i en kyrka vid havet, när lillebror ska döpas och höstsolen skiner av hjärtats lust.

Solsken över Vätö kanal

Men nu finns det alltså på papper. Bipolär sjukdom, typ 2. Vet helt ärligt inte hur jag ställer mig till det. Den spontana känslan är att, nej jag har nog lyckats lura psykologer och läkare totalt. Att jag bara överdriver. Jag har ju trots allt aldrig varit inlagd på psyket! Jag är bara en dålig och gnällig människa som bara vill ha uppmärksamhet och snart kommer att bli påkommen med mitt fuskande. Jag är en drama queen som aldrig kunnat behärska sitt humör. Bit ihop och skärpt till dig, bruden!

Jag vet med andra ord inte hur jag ska hantera det. När det kommer till saker jag inte kan hantera så väljer jag att strutsa (fan, vad jag älskar det uttrycket!) situationen. I detta fall genom att låtsas att jag hittat på alltihop. Om jag bara har hittat på allt behöver jag inte fundera över vad som är sjukdomen och vad som är min faktiska personlighet. De går hand i hand förstås men på vilket sätt? Om jag hittat på allt behöver jag inte lära känna mig själv igen.

Om jag hittat på allt behöver jag dessutom inte berätta för någon om diagnosen. Behöver jag inte berätta så behöver jag inte förklara. Och jag orkar inte förklara! Inte vad bipolär sjukdom är. Inte hur det känns. Inte hur jag mår. Därför gör jag som jag är uppfostrad och strutsar. Det är en invand strategi och den har (absolut inte) fungerat bra under åren!

Naturligtvis stormar det i huvudet av en mängd andra tankar också. Kommer jag att bli helt likgiltig av de stämningsstabiliserande medicinerna? Hur blir det med kreativiteten? Varför är det viktigare att säkerställa vem jag ärvt det från än att stötta? Vem kan jag prata med i vardagen? Vem orkar lyssna? Hur mycket kan jag älta? Vad vill jag ens säga? Varför känner jag mig ännu mer utanför nu? Varför känner jag mig så förbannat tom?

Ja, vid tillfälle får jag kanske lov att samla mina tankar och plita ner dem men just nu har jag inte en enda sammanhängande tanke gällande detta. Det tog mig 5 dagar att ens lyckas samla mig så mycket att jag kunde fortsätta med inlämningsuppgifterna till min kurs i litteraturvetenskap så min vana trogen är jag sen. Jag är inte försenad förrän på tisdag men fram till måndag kväll ska det skrivas en novell (baserad på Leonard Cohens Suzanne) och en 20-30 sidor lång pjäs med tema uppbrott. Vi får väl se hur det går...