Positiva nyheter från 2016

Det har faktiskt inte bara varit elände under 2016. Tvärt om så har det hänt många bra saker också och eftersom så många väljer att fokusera på ”kändisar som lämnat oss” så tänker jag vara kärringen mot strömmen och samla 20 positiva tillbakablickar. Håll till godo:

1. Dödligheten i cancer minskar i Sverige.
   
2. Tack vare rutinvaccinationer är polio en nästan helt utrotad sjukdom.
   
3. Vaccinet rVSV-ZEBOV har visat sig effektivt mot Ebola-viruset.
   
4. Amerikanska kontinenten deklareras, tack vare effektiva vaccineringar, fri från mässlingen.
   
5. Ny teknik från Ohio State University har givit en totalförlamad man handrörelsen tillbaka.
   
6. Det går bra för svensk ekonomi. Arbetslösheten är lägre än på flera år medan tillväxten och Stockholmsbörsen går upp.
   
7. Den svenska OS-truppen tog 3 medaljer fler än i OS i London.
   
8. Den svenska skolresultaten är, enligt de senaste Pisa-mätningar, bättre än föregående år.
   
9. För första gången i världshistorien flög ett solcellsdrivet flygplan (Solar Impulse 2) jorden runt.
   
10. Matsvinnet minskar. Flera länder inför lagar som förbjuder livsmedelsbutiker att kasta mat istället för att ge till välgörenhet.
    
11. Antalet vilda tigrar ökar för första gången på flera decennier.
    
12. Jättepandan – symbolen för utrotningshotade djur – är inte längre utrotningshotad.
    
13. Forskare vid Ligo har bevisat existensen av gravitationsvågor, något som är avgörande för att bevisa existensen av svarta hål.
    
14. Facebookgruppen #jagärhär ökar lavinartat. Syftet är att bryta hattrenden genom att sprida hopp och genom att gemensamt sprida fakta istället för rykten och falska ”nyheter”.
    
15. Obama skyddar stora naturområden i Utah och Nevada genom att utse dem till nationalmonument.
    
16. Miljonsatsningar på att skydda och återskapa värdefull svensk natur.
    
17. Kina förbjuder handel med elfenben.
    
18. UNICEF och andra FN-organ under december levererat nödhjälp till hela 42 000 människor i Mosul, vilket är den största leveransen sedan den nuvarande konflikten började.
    
19. Musikhjälpen drog in 49 miljoner till förmån för skolgång åt barn i krigsdrabbade områden.
    
20. Vi blir mer hjälpsamma enligt Välgörenhetsbarometern.

Några personliga positiviteter:
Jag blev faster till lilla Bosse som är ett perfekt tillskott till barnaskaran.
Jag bytte, om än tillfälligt, till ett fantastiskt kul jobb.
Jag gjorde en härlig resa till Skottland, som visade sig från sin soligaste sida.
Jag fick, efter många kämpiga år, en diagnos. Jag är inte dum i huvudet, jag är bipolär (typ 2).
Alltså, AW Ugly Christmas Sweater!

Källor:
WHO
WWF
Naturskyddsföreningen
UNICEF
Folkhälsomyndigheten
SVT
SCB
Musikhjälpen
Välgörenhetsbarometern
Ligo lab, Caltech
#jagärhär
Ohio State University Wexner Medical Center

God morgon internet

Efter en intensiv decembermånad och en mysig jul är det dags att ta tag i uppgiftsblad 4 (Litteraturvetenskap med kreativt skrivande B) där det ska skrivas ekfraser* och projektplaner. Inte den lättaste uppgift med hela huvudet fullt av choklad och distraktioner som Star Wars på IMAX.

Jag vet inte vad jag ska skriva som B-uppsats i vår (fantasy eller skräck? början till roman eller novellsamling?) och således vet jag inte vad jag ska skriva projektplan om, jag har en idé om vilken konstnär jag ska välja för ekfrasen men inte exakt vilken bild. Det ska också skrivas diskussioner om tre böcker. Jag är fortfarande i läsfasen (vilken som tur är går bra) men inlämning är ju inte förrän 4 januari. Typ oceaner av tid!

Vi tar en chokladpralin på det.

*skrivet verk som beskriver ett annat konstverk.

Ljusskyggt

Monsterkatten

Trollskogen

Fullmåne

Storebror ser dig

Efter mycket eftertanke faller lotten som bästa dystopi ändå på George Orwells 1984. Detta för att den känns skrämmande trolig. Det är ingen katastrof som har inträffat, det politiska läge i vilket världen befinner sig i har helt enkelt växt fram. Övervakningen är total och retoriken indoktrinerar nationens invånare och minskar deras förmåga att tänka fritt och kritiskt. Historien skrevs i skuggan av andra världskriget och det är lätt att se var Orwell hittat sin inspiration, dock känns romanen lika aktuell i dagens samhällsklimat. Kanske till och med mer så.

Och så några honorable mentions:

MaddAddam-trilogin av Margaret Atwood - En dystopisk, postapokalyptisk och vetenskapskritisk trilogi alldeles utöver det vanliga. Med sitt nattsvarta mörker utan hopp, där människor ändå skapar sina liv, skulle den mycket väl kunnat hamna på första plats

Vägen av Cormac McCarthy - En man och en pojke. En kamp för överlevnad. En roman som kryper in under huden och hur gärna en vill kan en inte lägga den ifrån sig. 

Ready Player One av Ernest Klein - År 2044. Mänskligheten är sargad av energikriser och global uppvärmning, fattigdom och social misär, deras enda tillflykt är det virtuella universum som kallas OASIS. James Halliday, skaparen till OASIS, dör och testamenterar sin förmögenhet till den spelare som med hjälp av de ledtrådar han lämnat efter sig, hittar det påskägg han gömt någonstans inuti OASIS. Så börjar en brutal jakt på ära och rikedom...

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij - Moskvas tunnelbana lär vara byggd för att motstå en kärnvapenattack och enligt myten finns även en stad under spåren tänkt att husera den ryska eliten under ett eventuellt tredje världskrig. 2033 är det kriget överspelat och en melankolisk historia om hur den människospillra som överlevt faller tillbaka i gamla mönster utspelar sig.

Det mörka tornet av Stephen King - Inte en dystopi i den vanliga bemärkelsen men jag vill klassa Kings fantasyepos som en dystopi likafullt. Dagens samhälle, eller ett framtida samhälle, kan anas endast i föråldrade reliker av fordon och städer. Historien står med en fot i en avlägsen, dystopisk framtid och den andra i en magisk värld.
____________________________________________________________________________
Lyran nya utmaning går ut på att varje vecka utse den bästa inom en given kategori. Denna första vecka är ämnet dystopier. Det kan tyckas vara rena lyckan för någon älskar dystopier, vilket jag gör, men jag ser det inte så. Jag har snarare alldeles för många att välja på och hur väljer man en favorit bland sina bebisar?

Maskerad

En novell inspirerad av Leonard Cohens Suzanne

Maskerad

Tänk dig all energi i världen. Varje liv, varje andetag, varje elektrisk strömning som pulserar genom civilisationens nätverk, genom det mänskliga sinnet, genom självaste jorden, ådror som stammar från ett oidentifierbart men ständigt pumpande hjärta. Varje vingslag, varje yl från vargen, varje kvitter och skri och rytande och väsning och varje röst, varje uttalat ord, varje skratt. Räkna varje hjärtslag och föreställ dig dem som rytmen från en miljon trummor. Räkna varje andetag och föreställ dig dem som suckar från viskande flöjter. Räkna varje kyss utbytt mellan människor och föreställ dig dem som den ömsinta smekningen av en stråke på violinens strängar och som skickar bitterljuva toner ut i natten. Bada i fullmånens opalskimrande ljus och föreställ dig det som ett skynke vävt av silkestrådar och draperat runt slanka kroppar som böjer sig för vinden. Föreställ dig ljuset från den nedgående solen, denna flytande eld som spiller ut över horisonten och tänk dig hur det tvinnas till en gigantisk plym av flammor, rytande, hög och slukande doftande trä samtidigt som den spottar bärnsten på stjärnorna.

Lyssna, lyssna på de rytmiska fotstegen från många bara fötter. Föreställ dig ägarna till de fötterna och föreställ dig också deras skuggor, mörka dubbelgångare som sträcker sig över flodbanken, följer, förföljer, tyst och hemlighetsfullt, födda ur ljuset från den rytande elden. Mörkret föds alltid ur ljuset. Tänk dig mässandet från många röster, inte ett rytmiskt tjatter utan en klingande melodi av vackert sammanfogade stavelser, som ett sedan länge glömt, främmande språk, förlorat för allmänheten. Orden är delikata men känslan bakom dem är stark och intensiv och passionerad. Vid första anblick kanske detta ser ut som en festligt virrvarr, ett firande av sinnlig oordning och kaos. Men vid närmare granskning blir det uppenbart att detta firande har en komplex infrastruktur. Allt har ett syfte, allt har en mening, alla har en roll.

Inga ord finns som tillräckligt beskriver denna syn. Ta all den energin, all världens energi, och koncentrera den till en enda strandremsa, en ensam plätt längs en bred och strömmande flod. Kondensera energin och pressa in den under en glaskupol och använd sedan den glaskupolen till att innesluta denna bit av flodbanken. Glaset kan inte stå emot länge och splittras plötsligt och all den energin (all världens energi) exploderar. Liv och färg och ljud och lukt – allt det skjuter i en spiral upp mot himlen och regnar tillbaka ner, för att sedan bölja igen likt en skummande havsvåg. Det är överväldigande och berusande, och när vandringen till flodstranden är slutförd, när gränsen till denna magiska värld inuti den naturliga världen är överträdd är det omöjligt att släppa taget.

Runt eldens dansar människor vars skira, färgglada klädnad skimrar i ljuset. Bjällrorna runt deras vrister klingar i takt med trummorna, skälver under melodin från flöjterna, violinerna och andra musikinstrument som samlats på stranden. Utav alla toner, alla musikaliska röster, om det så är klockorna, violinen eller något annat, reser sig en röst över dem alla och det är folkets röst. Det kan inte sanningsenligt kallas ”folkets röst” för det är ett enda ljud, en enda röst. Det kommer må hända från flera munnar men säkert, helt säkert är det ett ljud. Och det är vackert och exotiskt och förförande. En spöklik och bruten melodi.

Alla bär en mask. Vissa är genomarbetade och juvelprydda, de täcker hela bärarens ansikte. Andra är enkla och täcker bara halva bärarens ansikte. Men oavsett så bär alla en mask. Några har fjädrar, andra har ädelstenar, i stort sett alla är kantade med glimmande guld eller silver, några har pärlor. Några liknar ansikten på vilda bestar, andra liknar ansikten på än vildare bestar. Demoner. Nattens varelser, de som stryker omkring i mörkrets rike. Det har alla håret utsläppt och färgerna varierar från körsbärsrött till violett, täcker hela spektrumet inklusive enhetligt blond, brun, orange och svart. Deras hud är slät och blek, som porslin snarare än kött och blod. Händernas fingrar greppar stavar, och spön och rituella knivar är långa och konstfulla, naglarna är målade svart och är vackert manikyrerade. Runt de slanka nackarna hänger tunga amuletter och pärlor och de guppar i takt med dansarnas rörelser.

Och jag står i utkanten av alltihop, en outsider, en inkräktare, en främling. Jag kan inte förstå vad hon var för varelse, hon som tog mig hit, och jag kan inte ens börja förstå varför jag är här. Men jag är alltför hänförd för att ens komma på tanken att vända om. Mina händer är i säkert förvar i jeansfickorna, jag är rädd att om jag inte håller reda på dem kommer de att sträcka sig efter någon av dessa överjordiska varelser och försöka fånga, om så bara en liten bit, av detta oförklarliga festande och de känslor som investeras i det. Jag lutar mig mot ett av de få träd som växer i periferin, tacksam för dess stabilitet. Jag känner att mina ben kan ge vika när som helst. Det tycks finnas ett rep runt mitt hjärta och alla som passerar mig under denna ritualistiska fête tycks dra i det. Några av dem möter min blick och i det ögonblicket blir jag omänsklig, jag blir sammanlänkad med dem. Jag känner en övernaturlig dragning när jag stirrar in i deras genomträngande blick. Deras ögon skiftar, liksom håret, i färg. Jag kan se att de som bär halvmask gör något underligt med läpparna när de ser på mig. Jag skulle kunna kalla det för leende men det är alltför förföriskt. Jag skulle kunna kalla det för flin men det är alltför lömskt.

Sedan lämnar någon cirkeln av dansare, vänder sig bort från eldskenet och försänker sitt ansikte i skugga. När denne kommer upp intill mig kastar elden åter sken över dess anlete och jag kan se en vällustig mun och ofördärvad, vit hud. Masken sträcker sig över dess näsrygg och sveper runt dess ögon, svarta fjädrar likt en solfjäder över och bort från dess kindben och silverkanter rund de mandelformade hålen för ögonen. Små juveler glittrar mot plymer svarta som ebenholts, röda och silverfärgade juveler accentuerar de silverkantade, klarröda ögonen. Håret är mörkt, jag skulle säga svart men jag kan inte vara säker, och faller i mjuka lockar rund käke och hals, luggen sveper kring pannan. Han ler mot mig och vinden rusar omkring oss och får dess röda tunika att bölja. Jag är förtrollad och kan inte slita undan min blick.

Denna person, bestämt manlig, sträcker sig in i klädernas veck och frambringar en vissnad röd ros. Han räcker mig rosen och säger ”Jag beundrar din mask.” Hans röst har en obestämd brytning, silkeslen och matt, stavelserna slätas ut och ändå artikulerar han tydligt. Han lutar sig fram innan jag ens hinner registrera rörelsen och jag känner hans läppar, mjuka och kalla mot min kind. Det tar bara en kort sekund, en bråkdel av ett hjärtslag, och sedan är det över och han är borta. Jag känner mig så ensam.

Jag tittar efter honom medan han åter smälter in i festligheterna. Plötsligt bekymrad för jag handen till mitt ansikte, bekräftar vad jag redan vet, att jag inte bär någon mask. Jag söker efter honom i festligheterna men han är borta. Musiken fortsätter, bjällrorna klingar än, smidiga kroppar fortsätter röra sig utan att visa tecken på att sluta snart. Elden ryter och brinner och den ljuva doften av träet gör mig yr. Flammorna slickar den becksvarta skyn, fortfarande spottas bärnsten mot stjärnorna som om vore den avundsjuk. Månen står i zenit, full och rund.

Energin, fortfarande omslutande, fortfarande koncentrerad till denna ensamma strandremsa. Jag lyckas se bort för en stund, blickar ut över hamnen och staden bortom. Förorten omger metropolen och allting därute tycks så tyst. Resten av världen tycks stå still, och dessa varelser har plötsligt herravälde över natten. Eller kanske har de alltid haft det. Kanske har dvalan som kommer över mänskligheten om natten, kanske har mysterierna kring nattens rike, fantasierna, romantiken och skräcken, kanske har de sitt ursprung här.

Jag ser ner på den vissnande rosen i min hand – min improviserade gåva från den klarröda främlingen – och ser till min förvåning att den är vid liv och mår bra, som om den nyligen plockats. Kronbladen är glänsande röda och stjälken är frisk och stark, löven stolta och spirande mellan de avtrubbade taggarna.

Kanske inbillade jag mig bara att den var död.

Min blick återvänder till firandet och jag beslutar mig för att så inte kan vara fallet. Jag kan inte ha inbillat mig det för min fantasi existerar inte här… här där verkligheten är mer otrolig än någonting min fantasi någonsin haft kapacitet att uppfinna. Här, där allt är så bortom det förgängligas kungarike, samtidigt som det fortfarande är inom dess gränser… Här, där mänsklighetens vildaste drömmar andas och frodas och är väldigt, väldigt verkliga. Och det är dessa varelser som får det hela att hända. Dessa varelser drar så omärkbart ner mänskligheten från sin tron, tar makten ur våra händer och håller den i handflatan på sina starkare och säkrare händer, händer med vita, slanka fingrar och svartmålade naglar.

Och medan deras eld dånar och deras musik spelar glider vi ner i sömnens rike, fullkomligt hjälplösa och totalt oförmögna att göra något annat än att drömma om dem. 

©Hanna 2016

 

Kluven. Vilsen. Förvirrad.

Men oj, var tar tiden vägen?! Redan på tisdag är vi inne i november och jag har knappt registrerat att augusti är slut. Och medan tiden rasar fram går även livet i samma tempo. Det är knappt att jag hinner registrera sådana petitesser som nya diagnoser och att påbörja en ny medicinering och sådant. Ibland behöver en dra i handbromsen och bara vara med nära och kära. Till exempel i en kyrka vid havet, när lillebror ska döpas och höstsolen skiner av hjärtats lust.

Solsken över Vätö kanal

Men nu finns det alltså på papper. Bipolär sjukdom, typ 2. Vet helt ärligt inte hur jag ställer mig till det. Den spontana känslan är att, nej jag har nog lyckats lura psykologer och läkare totalt. Att jag bara överdriver. Jag har ju trots allt aldrig varit inlagd på psyket! Jag är bara en dålig och gnällig människa som bara vill ha uppmärksamhet och snart kommer att bli påkommen med mitt fuskande. Jag är en drama queen som aldrig kunnat behärska sitt humör. Bit ihop och skärpt till dig, bruden!

Jag vet med andra ord inte hur jag ska hantera det. När det kommer till saker jag inte kan hantera så väljer jag att strutsa (fan, vad jag älskar det uttrycket!) situationen. I detta fall genom att låtsas att jag hittat på alltihop. Om jag bara har hittat på allt behöver jag inte fundera över vad som är sjukdomen och vad som är min faktiska personlighet. De går hand i hand förstås men på vilket sätt? Om jag hittat på allt behöver jag inte lära känna mig själv igen.

Om jag hittat på allt behöver jag dessutom inte berätta för någon om diagnosen. Behöver jag inte berätta så behöver jag inte förklara. Och jag orkar inte förklara! Inte vad bipolär sjukdom är. Inte hur det känns. Inte hur jag mår. Därför gör jag som jag är uppfostrad och strutsar. Det är en invand strategi och den har (absolut inte) fungerat bra under åren!

Naturligtvis stormar det i huvudet av en mängd andra tankar också. Kommer jag att bli helt likgiltig av de stämningsstabiliserande medicinerna? Hur blir det med kreativiteten? Varför är det viktigare att säkerställa vem jag ärvt det från än att stötta? Vem kan jag prata med i vardagen? Vem orkar lyssna? Hur mycket kan jag älta? Vad vill jag ens säga? Varför känner jag mig ännu mer utanför nu? Varför känner jag mig så förbannat tom?

Ja, vid tillfälle får jag kanske lov att samla mina tankar och plita ner dem men just nu har jag inte en enda sammanhängande tanke gällande detta. Det tog mig 5 dagar att ens lyckas samla mig så mycket att jag kunde fortsätta med inlämningsuppgifterna till min kurs i litteraturvetenskap så min vana trogen är jag sen. Jag är inte försenad förrän på tisdag men fram till måndag kväll ska det skrivas en novell (baserad på Leonard Cohens Suzanne) och en 20-30 sidor lång pjäs med tema uppbrott. Vi får väl se hur det går...

Min nya besatthet

Jag kan vara sist med att se Penny Dreadful men ifall det finns någon stackare som är segare än jag är här en kort presentation:

Vi får stifta bekantskap med en rad litterära figurer, så som dr Frankenstein (och hans monster), Dorian Gray och flera karaktärer inspirerade av Bram Stokers Dracula. Samlingen påminner mig lite om The League of Extraordenary Gentlemen men här är de satta i ett helt annat sammanhang. 

Stämningen i Penny Dreadful är gotisk, produktionen är en sjukt snygg viktorians skräck och det är hög klass på skådespeleriet. Eventuellt har jag inte tid att jobba förrän jag sett alla fyra säsonger.