onsdag 24 augusti 2016

Ladyn med luggen

Vem är hon egentligen, hon bakom den bångstyriga luggen?

Jag skulle inte ljuga om jag kallade mig en hårdrockande (bok)nörd med en faiblesse för tatueringar, skräck och lakrits. Jag älskar vinter och snö. Längtar till julen! Skickar mängder av textmeddelanden men ringer mer sällan. Äter när jag har tråkigt och ibland när jag är ledsen. Tycker om att träna i grupp men gör det inte särskilt ofta. Älskar att bada och sörjer ibland att jag gav upp simningen för handbollen.

Jag delar mitt hem med två underbara och underhållande katter. De är mina bebisar. Vi gräver rabatter tillsammans ute på täppan. Ibland dricker jag för mycket kaffe och jag biter på naglarna så fort nagellacket flagar. Har ett kontorsjobb som tar det mesta av min tid och ork men drömmer om att kunna försörja mig på att skriva. Läsa. Måla. Går efter 36 år i livet på utredning för bipolär sjukdom och/eller ADD. Har jobbat mig igenom social fobi och är på den punkten mycket bättre nu.

Älskar mina nära och kära även om de gör mig tokig ibland. Gissar att de säger detsamma om mig. Älskar till hjärtat värker men avskyr att visa mig sårbar. Vill vara bäst på allt jag ger mig in på. Nej, förlåt - jag vill vara bäst på allt, punkt!

Dessutom förutsätter i princip alla mina framtidsplaner att jag vinner drömvinsten på Lotto. Det är väl helt realistiskt, är det inte det?

söndag 21 augusti 2016

Kantarbete


När i våras bestämde sig för att "rensa sly" tog de bort alla träd mellan mig och närmaste stigen. Med andra ord hade jag inget insynsskydd och eftersom jag är asocial och i allmänhet ogillar att känna samvaro med människor måste jag illa kvickt sätta upp ett skydd. För ett ögonblick funderade jag på en solid tvåmetersmur men ändrade mig. Jag behöver inte visa mig i min fulla knepighet. Ett helt normalt svenssonstaket fick det istället bli.

Alldeles otäckt öppet mot allmänheten! Förstår du att ångesten var total?!

Efter lite arbete med trimmer, tumstock och spett. Stolpskor på plats (more or less), detta kommer gå fint!

Monsterkatten inspekterar arbetet. Faktum är att han gärna hjälper till (läs ligger där vi ska gräva).
 
De första sektionerna kom på plats på nolltid. Undertecknad är smått lycklig och tänker: detta går som smort!

Icke hade jag anat att andra halvan var ett sammelsurium av rötter och sprängsten. Misströstan botas som tur är bäst med hårt fysiskt arbete.

Monsterkatten är mycket nöjd. Staket håller onda katter borta (eller?)

Baby steps. Baby steps. Marken blir plattare. Stolpskorna kommer så sakteliga på plats.
Vi pratar inte om hur tungt borren går i stenar eller hur marken försvinner under fötterna när sanden rinner ner mellan stenarna, okej?!

Staket på plats. Inga större sammanbrott och inga fataliteter. Vi pratar inte heller om att de två sista sektionerna är olika de övriga, okej? Okej!
Nu ska marken bara jämnas till, mer jord fyllas på och par stenpartiväxter kring de sprängstenar som inte gick att flytta. Sedan gräs. Pallkragar. Odlingsbänk. Och bäst av allt, ett perfekt ställe att sätta hammocken!

måndag 15 augusti 2016

En orgie i 80-tal

Jag vet inte riktigt hur det föll sig men för tillfället befinner jag mig i något av en bubbla av 80-tal, tillbakakastad genom årtiondena av berättelser i tre olika media.

Först och främst har jag precis avslutat Rörelsen: den andra platsen av John Ajvide Lindqvist. Detta är del två om - eller om man så vill en prequel till - Himmelstrand, där författaren skriver inte sig själv som huvudperson i handlingen. Eller en uppdiktad John Lindqvist. Kanske Det är väldigt oklart hur mycket av det som skrivits som är sant, vilket gör det hela lite extra kittlande. Sant är att läsaren kastas in i en historia som ur varedra por utsöndrar känslan av 80-tal och där bekanta datorspel och den paniska rädslan för HIV/AIDS är det mest påtagliga. Och så mordet på Olof Palme förstås. Rörelsen erbjuder förklaringar till en hel del ouppklarade frågor i mordutredningen men som så ofta i denna genre är frågorna så klart fler än svaren.

På kvällarna när det blir mörkt ute (allvarligt, hur tidigt får det blir mörkt egentligen?!) tittar jag på serien Stranger things, som visas just nu på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en ung flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl medan saker och ting blir allt underligare. Utöver det så är serien som att öppna en burk full av 80-tal. Frisyrerna, kläderna, tv-spelen, till och med introt och typsnittet känns 80-tal (och väldigt mycket Stephen King). Winona Ryder är fantastisk i rollen som den försvunna pojkens mamma och samlingen barnskådespelare är hur lysande som helst. Se! Nu!

Och när jag inte orkar sitta still för att läsa/titta gräver jag upp sprängsten för att sätta staket och göra gräsmatta, och som sällskap har jag Wil Wheatons uppläsning av Ernest Clines Ready player one. Historien utspelar sig förvisso år 2044 men är fylld av 80-talsreferenser. Allt från populärkultur till nerdhjältar och tv-spel. Anledningen till detta är att miljärdären och dataspelsskaparen James Halliday dött och efterlämnat sig ett minst sagt... busigt testamente. Halliday, född på 1970-talet, hade innan sin död en stor förkärlek för allting 80-tal och den som först lyckas knäcka den rad av 80-talsrelaterade gåtor, ledtrådar och pussel han programmerat in i den virtuella värld han skapat, får ärva hans enorma förmögenhet. Wil Wheaton är perfekt som uppläsare och i förrgår råkade jag, som bara skulle jobba lite, släpa sten i flera timmar och slutade inte förrän armarna värkte. Om du gillar 80-tal i allmänhet och 80-talets dator-/tv-spel i synnerhet ska du lyssna på denna! Läsa går säkert också bra.

Kort sagt: även om jag bara har minnen från årtiondets andra hälft är nostalgin total. Näst intill äckligt sötsliskig. Jag börjar bli smått orolig för mig själv.

lördag 13 augusti 2016

Melankoli

Det händer ibland, ja ganska ofta faktiskt att jag känner sådan melankoli att jag måste ligga till sängs, eller på sin höjd flytta till soffan för att känna det som att jag i alla fall klivit upp. Jag har tänk att alla är som jag. Att alla ibland känner sådan melankoli och måste vara sängliggande.

Känslorna kommer i perioder, ibland starkare så att jag inte alls tar mig ur sängen och ibland svagare så att jag kan tvinga mig att göra sådant jag egentligen inte orkar, men de återkommer alltid. Då och då kommer vemodet och ångeststråken och orkeslösheten blir övermäktig. Jag bara måste dra mig undan, ligga och stirra i taket eller gömma mig under täcket. Oftast går det över på några timmar eller någon dag men vid några tillfällen har det övergått i mer långvarig nedstämdhet och ett ogenomträngligt mörker. 

Jag har tänkt att alla känner så här. Så många har talat om för mig att det är helt normalt, sinnesstämningar varierar och jag ska inte vara orolig, men jag har förstått att många inte alls mår som jag. Så klart kan alla vara missmodiga och deppiga när något skiter sig eller sömnen havererat, men alla blir inte melankoliska på det där oförklarliga sättet då man fullkomligen övermannas av känslor som inte går att sätta ord på och som man inte vet var de kommer ifrån. Känslor som inte går att härröra till någon särskild händelse men som gör behovet av att vara ensam väldigt stort.

För mig är det så skön att inte alla känner så. Samtidigt som det är skrämmande (för många har svårt att förstå skillnaden). Jag borde väl ha fattat för längesen? Här har jag gått och trott att alla mår så här men att alla andra är mycket bättre än jag på att skärpa sig, ta sig samman och rycka upp sig, och att det är därför de (till skillnad från veka lilla jag) aldrig verkar ligga till sängs i en släng av melankoli och vemod. Plötsligt känns det lite mer okej. Jag behöver inte rycka upp mig. Jag kan ju inte ens! Det är bara att följa med strömmen av känslor och vänta på att det ska vända uppåt igen. 

fredag 12 augusti 2016

Queen of fucking everything

Nu förstår jag att du är fasligt nyfiken på hur det gick med min förbenade dator och då kan jag berätta att det gick alldeles förträffligt.

När jag infann mig på kontoret i morse gjorde jag som man gör i situationer som denna - jag ringde IT-supporten googlade och lyckades klura ut hur jag skulle återställa ordningen. Det var inte så knöligt som jag befarade:

I regedit subfolder HKEY_CURRENT_USER
  • software
  • Microsoft
  • Windows
  • Current Version
  • Explorer
  • fileExts
  • .lnk
Radera folder userchoice och starta om. Ett klick på delete ba' så var det klart. Men det där med att det var fel användarval är jag mycket skeptisk till. Det skulle innebära att jag, vid något tillfälle, har gjort något galet. Skulle jag?! Hmpf! Icke!

Jag strutsade, laddade om och fixade problemet. Kort sagt: Jag är bäst!

torsdag 11 augusti 2016

Problemlösning på hög nivå


När jobbdatorn väljer att göra om alla skrivbordsikoner till att se ut som Word-filer och också försöker öppna alla program med Word, då har en tre val:
  1. Försöka fixa problemet själv. Och om/när det misslyckas skrika och grina, vilket alltid är en mycket kreativ lösning på problem.
  2. Ringa IT-supporten. Lämpligtvis innan de stänger för dagen och inte 12 minuter efter denna tid.
  3. Strutsa problemet och gå hem.
Utväg nummer ett är, vad jag förstått, inte en helt passande på en arbetsplats, så jag gjorde det enda rätta och tog utvägen som struts.

tisdag 9 augusti 2016

Hej galenskap!

Egentligen är jag här för att jag inte ska bli fullständigt galen. Mitt huvud är så fullt av tankar och på något sätt måste jag få utlopp för dem. Jag har bloggat i evigheter, började långt innan det fanns något som hette blogg och allt jag hade var en enkel sida på forum som Helgon.se, med möjligheten att föra dagbok. Redan från början var det för min egen själsfrids skull, för att inte tankarna skulle driva mig helt till vansinne.

Sedan övergick jag till att fokusera på mitt läsintresse – jag läser framför allt fantasy, skräck, dystopier och allt möjligt skruvat – och min förkärlek för allt nördigt. Bloggen blev allt mer en bokblogg och det har funkat bra, till nu. Nu är huvudet fullt av allt annat än tankar om böcker. Å, jag läser! Jag läser, jag spelar tv-/dataspel och jag ser nördiga tv-serier (älskar Doctro Who!) men jag vill komma tillbaka till mina egna texter istället för att bara skriva om andras.

Med det inte sagt att det inte kommer förekomma sådant också. Jag vill gärna dela med mig av de läsupplevelser jag har men det är bara en del av det jag behöver få ur mig. Förmodligen blir det en blandning av allt från böcker och trädgårdsarbete till funderingar om livet och att leva med mental ohälsa Säkerligen kommer mina odjur katter att få ta lite plats, liksom mitt eget skrivande (både i form av reflektioner och noveller).

Med andra ord – det jag skriver här kommer i mångt och mycket vara för min egen mentala hälsas skull men jag skulle tycka att det var riktigt kul om du också ville följa med på resan.