Tungsinne

Vaknar till grå dag med tunga moln och fuktiga, kalla vindar. En sådan dag som kräver levande ljus för att hålla den råkalla kylan i stången men där ljusen samtidigt har svårt att lysa upp det påträngande dunklet, när det aldrig blir riktigt ljust. Det är svårt att hålla dysterheten i schack dagar som denna. Att lämna sängklädernas mjuka omfamning kräver viljestyrka och att göra annat än att sitta under filten i soffan är tortyr. Det jag saknar mest en dag som denna är socker. Chokladbitar som får smälta i munnen tillsammans med mitt varma te. Jag dricker te utan choklad idag för det har jag lovat mig själv, januari ut. Just idag undrar jag om det är värt det…

Hanna skriver (eller)

Så, då var jag framme vid det fruktade slutarbetet. Det arbete som ska bli början till en roman eller en novellsamling, som jag vill göra mer än allt annat men som jag, när jag nu är här, inte kan förmå mig att skriva en rad. Vad ska jag ens skriva OM? Alla idéer är som bortblåsta. Inget känns bra nog. Att skriva den där förbannade första meningen verkar vara helt omöjligt. De enda tankarna som snurrar är de om hur värdelös jag är, om hur jag borde ge upp skrivandet för vem tror jag är. Och jag borde kanske ge upp? Ångesten. Är det verkligen värt ångesten?

Å andra sidan. Tänk om jag lyckas?