Jag är inte rädd

trött

har kämpat

så hårt

så väldigt länge

i sjukhusrum och kalla korridorer

i smärta och i sorg

nu

är jag vid min resas sista anhalt

men

jag är inte rädd

                         det finns ett hemligt tecken

                          i sanden finns det spår

lurad och besegrad

av min egen

kropp

men 

jag är inte rädd

                         det finns ett namn

                         som skyddar när jag går

det är svårt

jag vet

att säga farväl

men 

var inte rädd

                          det finns en mörklagd hamn

                          jag väntar på dig där
                          och i sanden ser du spår

© Hanna 2016

Dikten är skriven som en insändningsuppgift till kursen i litteraturvetenskap. Ämnet skulle vara dagsaktuellt och texten skulle kryddas med bibelcitat. Snarare än ett bibelcitat blev jag inspirerad av psalm 256 ”Var inte rädd”