Hanna skriver (!)

Jo då, några sidor har jag allt fått ihop och kanske kan det hålla hela vägen. Det är alltid svårt att börja, att skriva den där förta meningen, men att tappa rösten verkar vara ett hett tips. När jag inte kan prata - det är fruktansvärt plågsamt, jag älskar att prata - så måste jag bli lite mer inkännande, plus att jag får mer tid att tänka. Det kan sluta hur illa som helst men tydligen kan det också resultera i fler idéer.

Att prata mindre alltså. Vet inte hur jag ska ställa mig till det...

Tungsinne

Vaknar till grå dag med tunga moln och fuktiga, kalla vindar. En sådan dag som kräver levande ljus för att hålla den råkalla kylan i stången men där ljusen samtidigt har svårt att lysa upp det påträngande dunklet, när det aldrig blir riktigt ljust. Det är svårt att hålla dysterheten i schack dagar som denna. Att lämna sängklädernas mjuka omfamning kräver viljestyrka och att göra annat än att sitta under filten i soffan är tortyr. Det jag saknar mest en dag som denna är socker. Chokladbitar som får smälta i munnen tillsammans med mitt varma te. Jag dricker te utan choklad idag för det har jag lovat mig själv, januari ut. Just idag undrar jag om det är värt det…

Hanna skriver (eller)

Så, då var jag framme vid det fruktade slutarbetet. Det arbete som ska bli början till en roman eller en novellsamling, som jag vill göra mer än allt annat men som jag, när jag nu är här, inte kan förmå mig att skriva en rad. Vad ska jag ens skriva OM? Alla idéer är som bortblåsta. Inget känns bra nog. Att skriva den där förbannade första meningen verkar vara helt omöjligt. De enda tankarna som snurrar är de om hur värdelös jag är, om hur jag borde ge upp skrivandet för vem tror jag är. Och jag borde kanske ge upp? Ångesten. Är det verkligen värt ångesten?

Å andra sidan. Tänk om jag lyckas?

Positiva nyheter från 2016

Det har faktiskt inte bara varit elände under 2016. Tvärt om så har det hänt många bra saker också och eftersom så många väljer att fokusera på ”kändisar som lämnat oss” så tänker jag vara kärringen mot strömmen och samla 20 positiva tillbakablickar. Håll till godo:

1. Dödligheten i cancer minskar i Sverige.
   
2. Tack vare rutinvaccinationer är polio en nästan helt utrotad sjukdom.
   
3. Vaccinet rVSV-ZEBOV har visat sig effektivt mot Ebola-viruset.
   
4. Amerikanska kontinenten deklareras, tack vare effektiva vaccineringar, fri från mässlingen.
   
5. Ny teknik från Ohio State University har givit en totalförlamad man handrörelsen tillbaka.
   
6. Det går bra för svensk ekonomi. Arbetslösheten är lägre än på flera år medan tillväxten och Stockholmsbörsen går upp.
   
7. Den svenska OS-truppen tog 3 medaljer fler än i OS i London.
   
8. Den svenska skolresultaten är, enligt de senaste Pisa-mätningar, bättre än föregående år.
   
9. För första gången i världshistorien flög ett solcellsdrivet flygplan (Solar Impulse 2) jorden runt.
   
10. Matsvinnet minskar. Flera länder inför lagar som förbjuder livsmedelsbutiker att kasta mat istället för att ge till välgörenhet.
    
11. Antalet vilda tigrar ökar för första gången på flera decennier.
    
12. Jättepandan – symbolen för utrotningshotade djur – är inte längre utrotningshotad.
    
13. Forskare vid Ligo har bevisat existensen av gravitationsvågor, något som är avgörande för att bevisa existensen av svarta hål.
    
14. Facebookgruppen #jagärhär ökar lavinartat. Syftet är att bryta hattrenden genom att sprida hopp och genom att gemensamt sprida fakta istället för rykten och falska ”nyheter”.
    
15. Obama skyddar stora naturområden i Utah och Nevada genom att utse dem till nationalmonument.
    
16. Miljonsatsningar på att skydda och återskapa värdefull svensk natur.
    
17. Kina förbjuder handel med elfenben.
    
18. UNICEF och andra FN-organ under december levererat nödhjälp till hela 42 000 människor i Mosul, vilket är den största leveransen sedan den nuvarande konflikten började.
    
19. Musikhjälpen drog in 49 miljoner till förmån för skolgång åt barn i krigsdrabbade områden.
    
20. Vi blir mer hjälpsamma enligt Välgörenhetsbarometern.

Några personliga positiviteter:
Jag blev faster till lilla Bosse som är ett perfekt tillskott till barnaskaran.
Jag bytte, om än tillfälligt, till ett fantastiskt kul jobb.
Jag gjorde en härlig resa till Skottland, som visade sig från sin soligaste sida.
Jag fick, efter många kämpiga år, en diagnos. Jag är inte dum i huvudet, jag är bipolär (typ 2).
Alltså, AW Ugly Christmas Sweater!

Källor:
WHO
WWF
Naturskyddsföreningen
UNICEF
Folkhälsomyndigheten
SVT
SCB
Musikhjälpen
Välgörenhetsbarometern
Ligo lab, Caltech
#jagärhär
Ohio State University Wexner Medical Center

God morgon internet

Efter en intensiv decembermånad och en mysig jul är det dags att ta tag i uppgiftsblad 4 (Litteraturvetenskap med kreativt skrivande B) där det ska skrivas ekfraser* och projektplaner. Inte den lättaste uppgift med hela huvudet fullt av choklad och distraktioner som Star Wars på IMAX.

Jag vet inte vad jag ska skriva som B-uppsats i vår (fantasy eller skräck? början till roman eller novellsamling?) och således vet jag inte vad jag ska skriva projektplan om, jag har en idé om vilken konstnär jag ska välja för ekfrasen men inte exakt vilken bild. Det ska också skrivas diskussioner om tre böcker. Jag är fortfarande i läsfasen (vilken som tur är går bra) men inlämning är ju inte förrän 4 januari. Typ oceaner av tid!

Vi tar en chokladpralin på det.

*skrivet verk som beskriver ett annat konstverk.

Ljusskyggt

Monsterkatten

Trollskogen

Fullmåne

Storebror ser dig

Efter mycket eftertanke faller lotten som bästa dystopi ändå på George Orwells 1984. Detta för att den känns skrämmande trolig. Det är ingen katastrof som har inträffat, det politiska läge i vilket världen befinner sig i har helt enkelt växt fram. Övervakningen är total och retoriken indoktrinerar nationens invånare och minskar deras förmåga att tänka fritt och kritiskt. Historien skrevs i skuggan av andra världskriget och det är lätt att se var Orwell hittat sin inspiration, dock känns romanen lika aktuell i dagens samhällsklimat. Kanske till och med mer så.

Och så några honorable mentions:

MaddAddam-trilogin av Margaret Atwood - En dystopisk, postapokalyptisk och vetenskapskritisk trilogi alldeles utöver det vanliga. Med sitt nattsvarta mörker utan hopp, där människor ändå skapar sina liv, skulle den mycket väl kunnat hamna på första plats

Vägen av Cormac McCarthy - En man och en pojke. En kamp för överlevnad. En roman som kryper in under huden och hur gärna en vill kan en inte lägga den ifrån sig. 

Ready Player One av Ernest Klein - År 2044. Mänskligheten är sargad av energikriser och global uppvärmning, fattigdom och social misär, deras enda tillflykt är det virtuella universum som kallas OASIS. James Halliday, skaparen till OASIS, dör och testamenterar sin förmögenhet till den spelare som med hjälp av de ledtrådar han lämnat efter sig, hittar det påskägg han gömt någonstans inuti OASIS. Så börjar en brutal jakt på ära och rikedom...

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij - Moskvas tunnelbana lär vara byggd för att motstå en kärnvapenattack och enligt myten finns även en stad under spåren tänkt att husera den ryska eliten under ett eventuellt tredje världskrig. 2033 är det kriget överspelat och en melankolisk historia om hur den människospillra som överlevt faller tillbaka i gamla mönster utspelar sig.

Det mörka tornet av Stephen King - Inte en dystopi i den vanliga bemärkelsen men jag vill klassa Kings fantasyepos som en dystopi likafullt. Dagens samhälle, eller ett framtida samhälle, kan anas endast i föråldrade reliker av fordon och städer. Historien står med en fot i en avlägsen, dystopisk framtid och den andra i en magisk värld.
____________________________________________________________________________
Lyran nya utmaning går ut på att varje vecka utse den bästa inom en given kategori. Denna första vecka är ämnet dystopier. Det kan tyckas vara rena lyckan för någon älskar dystopier, vilket jag gör, men jag ser det inte så. Jag har snarare alldeles för många att välja på och hur väljer man en favorit bland sina bebisar?

Maskerad

En novell inspirerad av Leonard Cohens Suzanne

Maskerad

Tänk dig all energi i världen. Varje liv, varje andetag, varje elektrisk strömning som pulserar genom civilisationens nätverk, genom det mänskliga sinnet, genom självaste jorden, ådror som stammar från ett oidentifierbart men ständigt pumpande hjärta. Varje vingslag, varje yl från vargen, varje kvitter och skri och rytande och väsning och varje röst, varje uttalat ord, varje skratt. Räkna varje hjärtslag och föreställ dig dem som rytmen från en miljon trummor. Räkna varje andetag och föreställ dig dem som suckar från viskande flöjter. Räkna varje kyss utbytt mellan människor och föreställ dig dem som den ömsinta smekningen av en stråke på violinens strängar och som skickar bitterljuva toner ut i natten. Bada i fullmånens opalskimrande ljus och föreställ dig det som ett skynke vävt av silkestrådar och draperat runt slanka kroppar som böjer sig för vinden. Föreställ dig ljuset från den nedgående solen, denna flytande eld som spiller ut över horisonten och tänk dig hur det tvinnas till en gigantisk plym av flammor, rytande, hög och slukande doftande trä samtidigt som den spottar bärnsten på stjärnorna.

Lyssna, lyssna på de rytmiska fotstegen från många bara fötter. Föreställ dig ägarna till de fötterna och föreställ dig också deras skuggor, mörka dubbelgångare som sträcker sig över flodbanken, följer, förföljer, tyst och hemlighetsfullt, födda ur ljuset från den rytande elden. Mörkret föds alltid ur ljuset. Tänk dig mässandet från många röster, inte ett rytmiskt tjatter utan en klingande melodi av vackert sammanfogade stavelser, som ett sedan länge glömt, främmande språk, förlorat för allmänheten. Orden är delikata men känslan bakom dem är stark och intensiv och passionerad. Vid första anblick kanske detta ser ut som en festligt virrvarr, ett firande av sinnlig oordning och kaos. Men vid närmare granskning blir det uppenbart att detta firande har en komplex infrastruktur. Allt har ett syfte, allt har en mening, alla har en roll.

Inga ord finns som tillräckligt beskriver denna syn. Ta all den energin, all världens energi, och koncentrera den till en enda strandremsa, en ensam plätt längs en bred och strömmande flod. Kondensera energin och pressa in den under en glaskupol och använd sedan den glaskupolen till att innesluta denna bit av flodbanken. Glaset kan inte stå emot länge och splittras plötsligt och all den energin (all världens energi) exploderar. Liv och färg och ljud och lukt – allt det skjuter i en spiral upp mot himlen och regnar tillbaka ner, för att sedan bölja igen likt en skummande havsvåg. Det är överväldigande och berusande, och när vandringen till flodstranden är slutförd, när gränsen till denna magiska värld inuti den naturliga världen är överträdd är det omöjligt att släppa taget.

Runt eldens dansar människor vars skira, färgglada klädnad skimrar i ljuset. Bjällrorna runt deras vrister klingar i takt med trummorna, skälver under melodin från flöjterna, violinerna och andra musikinstrument som samlats på stranden. Utav alla toner, alla musikaliska röster, om det så är klockorna, violinen eller något annat, reser sig en röst över dem alla och det är folkets röst. Det kan inte sanningsenligt kallas ”folkets röst” för det är ett enda ljud, en enda röst. Det kommer må hända från flera munnar men säkert, helt säkert är det ett ljud. Och det är vackert och exotiskt och förförande. En spöklik och bruten melodi.

Alla bär en mask. Vissa är genomarbetade och juvelprydda, de täcker hela bärarens ansikte. Andra är enkla och täcker bara halva bärarens ansikte. Men oavsett så bär alla en mask. Några har fjädrar, andra har ädelstenar, i stort sett alla är kantade med glimmande guld eller silver, några har pärlor. Några liknar ansikten på vilda bestar, andra liknar ansikten på än vildare bestar. Demoner. Nattens varelser, de som stryker omkring i mörkrets rike. Det har alla håret utsläppt och färgerna varierar från körsbärsrött till violett, täcker hela spektrumet inklusive enhetligt blond, brun, orange och svart. Deras hud är slät och blek, som porslin snarare än kött och blod. Händernas fingrar greppar stavar, och spön och rituella knivar är långa och konstfulla, naglarna är målade svart och är vackert manikyrerade. Runt de slanka nackarna hänger tunga amuletter och pärlor och de guppar i takt med dansarnas rörelser.

Och jag står i utkanten av alltihop, en outsider, en inkräktare, en främling. Jag kan inte förstå vad hon var för varelse, hon som tog mig hit, och jag kan inte ens börja förstå varför jag är här. Men jag är alltför hänförd för att ens komma på tanken att vända om. Mina händer är i säkert förvar i jeansfickorna, jag är rädd att om jag inte håller reda på dem kommer de att sträcka sig efter någon av dessa överjordiska varelser och försöka fånga, om så bara en liten bit, av detta oförklarliga festande och de känslor som investeras i det. Jag lutar mig mot ett av de få träd som växer i periferin, tacksam för dess stabilitet. Jag känner att mina ben kan ge vika när som helst. Det tycks finnas ett rep runt mitt hjärta och alla som passerar mig under denna ritualistiska fête tycks dra i det. Några av dem möter min blick och i det ögonblicket blir jag omänsklig, jag blir sammanlänkad med dem. Jag känner en övernaturlig dragning när jag stirrar in i deras genomträngande blick. Deras ögon skiftar, liksom håret, i färg. Jag kan se att de som bär halvmask gör något underligt med läpparna när de ser på mig. Jag skulle kunna kalla det för leende men det är alltför förföriskt. Jag skulle kunna kalla det för flin men det är alltför lömskt.

Sedan lämnar någon cirkeln av dansare, vänder sig bort från eldskenet och försänker sitt ansikte i skugga. När denne kommer upp intill mig kastar elden åter sken över dess anlete och jag kan se en vällustig mun och ofördärvad, vit hud. Masken sträcker sig över dess näsrygg och sveper runt dess ögon, svarta fjädrar likt en solfjäder över och bort från dess kindben och silverkanter rund de mandelformade hålen för ögonen. Små juveler glittrar mot plymer svarta som ebenholts, röda och silverfärgade juveler accentuerar de silverkantade, klarröda ögonen. Håret är mörkt, jag skulle säga svart men jag kan inte vara säker, och faller i mjuka lockar rund käke och hals, luggen sveper kring pannan. Han ler mot mig och vinden rusar omkring oss och får dess röda tunika att bölja. Jag är förtrollad och kan inte slita undan min blick.

Denna person, bestämt manlig, sträcker sig in i klädernas veck och frambringar en vissnad röd ros. Han räcker mig rosen och säger ”Jag beundrar din mask.” Hans röst har en obestämd brytning, silkeslen och matt, stavelserna slätas ut och ändå artikulerar han tydligt. Han lutar sig fram innan jag ens hinner registrera rörelsen och jag känner hans läppar, mjuka och kalla mot min kind. Det tar bara en kort sekund, en bråkdel av ett hjärtslag, och sedan är det över och han är borta. Jag känner mig så ensam.

Jag tittar efter honom medan han åter smälter in i festligheterna. Plötsligt bekymrad för jag handen till mitt ansikte, bekräftar vad jag redan vet, att jag inte bär någon mask. Jag söker efter honom i festligheterna men han är borta. Musiken fortsätter, bjällrorna klingar än, smidiga kroppar fortsätter röra sig utan att visa tecken på att sluta snart. Elden ryter och brinner och den ljuva doften av träet gör mig yr. Flammorna slickar den becksvarta skyn, fortfarande spottas bärnsten mot stjärnorna som om vore den avundsjuk. Månen står i zenit, full och rund.

Energin, fortfarande omslutande, fortfarande koncentrerad till denna ensamma strandremsa. Jag lyckas se bort för en stund, blickar ut över hamnen och staden bortom. Förorten omger metropolen och allting därute tycks så tyst. Resten av världen tycks stå still, och dessa varelser har plötsligt herravälde över natten. Eller kanske har de alltid haft det. Kanske har dvalan som kommer över mänskligheten om natten, kanske har mysterierna kring nattens rike, fantasierna, romantiken och skräcken, kanske har de sitt ursprung här.

Jag ser ner på den vissnande rosen i min hand – min improviserade gåva från den klarröda främlingen – och ser till min förvåning att den är vid liv och mår bra, som om den nyligen plockats. Kronbladen är glänsande röda och stjälken är frisk och stark, löven stolta och spirande mellan de avtrubbade taggarna.

Kanske inbillade jag mig bara att den var död.

Min blick återvänder till firandet och jag beslutar mig för att så inte kan vara fallet. Jag kan inte ha inbillat mig det för min fantasi existerar inte här… här där verkligheten är mer otrolig än någonting min fantasi någonsin haft kapacitet att uppfinna. Här, där allt är så bortom det förgängligas kungarike, samtidigt som det fortfarande är inom dess gränser… Här, där mänsklighetens vildaste drömmar andas och frodas och är väldigt, väldigt verkliga. Och det är dessa varelser som får det hela att hända. Dessa varelser drar så omärkbart ner mänskligheten från sin tron, tar makten ur våra händer och håller den i handflatan på sina starkare och säkrare händer, händer med vita, slanka fingrar och svartmålade naglar.

Och medan deras eld dånar och deras musik spelar glider vi ner i sömnens rike, fullkomligt hjälplösa och totalt oförmögna att göra något annat än att drömma om dem. 

©Hanna 2016

 

Kluven. Vilsen. Förvirrad.

Men oj, var tar tiden vägen?! Redan på tisdag är vi inne i november och jag har knappt registrerat att augusti är slut. Och medan tiden rasar fram går även livet i samma tempo. Det är knappt att jag hinner registrera sådana petitesser som nya diagnoser och att påbörja en ny medicinering och sådant. Ibland behöver en dra i handbromsen och bara vara med nära och kära. Till exempel i en kyrka vid havet, när lillebror ska döpas och höstsolen skiner av hjärtats lust.

Solsken över Vätö kanal

Men nu finns det alltså på papper. Bipolär sjukdom, typ 2. Vet helt ärligt inte hur jag ställer mig till det. Den spontana känslan är att, nej jag har nog lyckats lura psykologer och läkare totalt. Att jag bara överdriver. Jag har ju trots allt aldrig varit inlagd på psyket! Jag är bara en dålig och gnällig människa som bara vill ha uppmärksamhet och snart kommer att bli påkommen med mitt fuskande. Jag är en drama queen som aldrig kunnat behärska sitt humör. Bit ihop och skärpt till dig, bruden!

Jag vet med andra ord inte hur jag ska hantera det. När det kommer till saker jag inte kan hantera så väljer jag att strutsa (fan, vad jag älskar det uttrycket!) situationen. I detta fall genom att låtsas att jag hittat på alltihop. Om jag bara har hittat på allt behöver jag inte fundera över vad som är sjukdomen och vad som är min faktiska personlighet. De går hand i hand förstås men på vilket sätt? Om jag hittat på allt behöver jag inte lära känna mig själv igen.

Om jag hittat på allt behöver jag dessutom inte berätta för någon om diagnosen. Behöver jag inte berätta så behöver jag inte förklara. Och jag orkar inte förklara! Inte vad bipolär sjukdom är. Inte hur det känns. Inte hur jag mår. Därför gör jag som jag är uppfostrad och strutsar. Det är en invand strategi och den har (absolut inte) fungerat bra under åren!

Naturligtvis stormar det i huvudet av en mängd andra tankar också. Kommer jag att bli helt likgiltig av de stämningsstabiliserande medicinerna? Hur blir det med kreativiteten? Varför är det viktigare att säkerställa vem jag ärvt det från än att stötta? Vem kan jag prata med i vardagen? Vem orkar lyssna? Hur mycket kan jag älta? Vad vill jag ens säga? Varför känner jag mig ännu mer utanför nu? Varför känner jag mig så förbannat tom?

Ja, vid tillfälle får jag kanske lov att samla mina tankar och plita ner dem men just nu har jag inte en enda sammanhängande tanke gällande detta. Det tog mig 5 dagar att ens lyckas samla mig så mycket att jag kunde fortsätta med inlämningsuppgifterna till min kurs i litteraturvetenskap så min vana trogen är jag sen. Jag är inte försenad förrän på tisdag men fram till måndag kväll ska det skrivas en novell (baserad på Leonard Cohens Suzanne) och en 20-30 sidor lång pjäs med tema uppbrott. Vi får väl se hur det går...

Min nya besatthet

Jag kan vara sist med att se Penny Dreadful men ifall det finns någon stackare som är segare än jag är här en kort presentation:

Vi får stifta bekantskap med en rad litterära figurer, så som dr Frankenstein (och hans monster), Dorian Gray och flera karaktärer inspirerade av Bram Stokers Dracula. Samlingen påminner mig lite om The League of Extraordenary Gentlemen men här är de satta i ett helt annat sammanhang. 

Stämningen i Penny Dreadful är gotisk, produktionen är en sjukt snygg viktorians skräck och det är hög klass på skådespeleriet. Eventuellt har jag inte tid att jobba förrän jag sett alla fyra säsonger.

Jag är inte rädd

trött

har kämpat

så hårt

så väldigt länge

i sjukhusrum och kalla korridorer

i smärta och i sorg

nu

är jag vid min resas sista anhalt

men

jag är inte rädd

                         det finns ett hemligt tecken

                          i sanden finns det spår

lurad och besegrad

av min egen

kropp

men 

jag är inte rädd

                         det finns ett namn

                         som skyddar när jag går

det är svårt

jag vet

att säga farväl

men 

var inte rädd

                          det finns en mörklagd hamn

                          jag väntar på dig där
                          och i sanden ser du spår

© Hanna 2016

Dikten är skriven som en insändningsuppgift till kursen i litteraturvetenskap. Ämnet skulle vara dagsaktuellt och texten skulle kryddas med bibelcitat. Snarare än ett bibelcitat blev jag inspirerad av psalm 256 ”Var inte rädd”

Fear not the dark - en ode till skräckgenren

Mina föräldrar har alltid läst mycket för mig och min bror. När jag tänker tillbaka på vilka böcker, historier och filmer jag fastnat för slås jag av det faktum att jag alltid har gillat det skrämmande. Må det så vara Sagan om Pomperipossa med den långa näsan, Mio min Mio eller 'Salem's lot, de är alla kära barndomsminnen. Vad kan då passa bättre ihop med skräckläsningen och halloween än en liten hyllning till denna käraste av genrer?

 

Salems Lot 1979

Jag kan inte ha varit särskilt gammal när jag lurade till mig lite TV-tid framför miniserien baserad på

Stephen Kings 'Salems lot och med skräckblandad förtjusning fastnade i det (läskiga) vampyrträsket. Det var inte utan att jag längtade lite (aningen skräckslaget) på att få se en svävande figur med gula ögon utanför fönstret.

Vid tiden före detta läste jag mest Enid Blyton och C.S Lewis men jag utvecklade en allt större förkärlek med historier med smått ockulta undertoner. Som långlivad medlem i Läslusen beställde jag hem böcker med blandade spökhistorier. Utbudet av skrämmande böcker var inte särskilt stort men jag samlade på mig böcker som Världens bästa spökhistorier och Den flygande holländaren, dessutom hade jag och mina klasskompisar som nöje att berätta (och agera) spökhistorier för varandra. Det var legenden om spöket i klocktornet, någon som bodde på en gammal hemsökt gård och i den fallfärdiga stugan i skogen fanns både spöken och en galen gammal man. I sexan samlades hela klassen för en filmkväll. Efter att ha sett Jurtjyrkogården var vi som galna - jag har barndomskamrater som fortfarande är rädda för grå katter - men ack så roligt vi hade!

En het och torr sommar i mina tidiga tonår var jag ensam hemma. Det var mörkt, åskan mullrade avlägset från flera håll. På TV visades den tecknade versionen av Sagan om Ringen. Det är ingen skräckfilm per se men ringvålnadernas röda ögon träffade precis lika perfekt som Salem-vampyrernas gula och ackompanjerade av åskan dundrade de fram genom skogarna i Fylke. Det var mys på hög nivå! Jag hade också förälskat mig i Anne Rice vampyrer och äntligen kom En vampyrs bekännelse på bio. Dubbelmys!

Det 1990

I samma veva visades filmatiseringen av Stephen Kings Det på TV. Den med Tim Cyrry som Pennywise. Jag har drömt mardrömmar hela mitt liv, men de har aldrig handlat om övernaturligheter och aldrig varit triggade av något jag sett på TV (eller läst i en bok). Det gav mig inte heller mardrömmar men jag hyser än idag en stor respekt för avlopp! Och med respekt menar jag egentligen inget annat än rädsla. Jag kan inte duscha utan att ha full koll på avloppsbrunnen för man kan aldrig så noga veta vad som döljer sig där. För min tonårs-sköra mentala hälsas skull övergick jag mer och mer från skräck till fantasy. Steget är egentligen inte så långt och jag hade ju faktiskt övat med bl.a. böckerna om Narnia. Mitt kärleksförhållande med det skrämmande var tvunget att få ett slut. Det är trots allt bättre mindre ångestfyllt att hålla sig borta från sådant som enbart finns för att skrämma en så pass att man måste sova med lyset på... i föräldrarnas rum... tillsammans med eventuella gosedjur.

Och sedan kom The Ring. Jag har aldrig haft någon dragning till slasher-filmer, jag tycker inte att ju blodigare desto bättre (inte ens i zombie-filmer, som jag älskar) men en riktigt bra spökhistoria, en skrämmande förbannelse eller andra onämnbara fasor, det är min svaghet. Jag tänkte att jag är vuxen nu, jag fixar det här! Och visst gick det bra. Det var precis så där kittlande som det ska vara. Sedan sov jag med lampan tänd i en vecka... Jag var till och med tvungen att låsa in DVD:n i vindsförrådet för jag vågade inte ha filmen i min lägenhet.

Barnhemmet (2008)

Så varför fortsätter jag att utsätta mig för detta? Varför ser jag Silent Hill om och om igen, varför letar jag med ljus och lykta efter spökhistorier i film- och bokform, varför i hela friden tittade jag på filmer
som Sinister och Barnhemmet? Varför gör ser jag fram emot att se Rings i vår och varför blir jag alldeles lycklig av varje ny säsong av The Walking Dead? Därför att skräckgenren gör någon ingen annan genre kan!

Skräck inte bara skrämmer oss, det engagerar våra instinkter och hindrar oss från att överanalysera våra vardagliga känslor genom att låta rädslan ta över. Rädsla, visst det är en känsla men det är ändå något annat! Stephen King har sagt "Vi hittar på våra egna fasor för att hjälpa oss med de verkliga". I skräck är ingens liv perfekt, snarare tvärt om, så det finns inget att vara avundsjuk på. Jag har fortfarande inte läst om en kärlekshistoria inom skräckgenren som jag skulle vilja vara en del av. Rikedom räddar ingen, snarare tvärt om faktiskt, det blir oftast värre och den där utlandsresan du gick miste om... alla på stranden blev i alla fall uppätna av en gigantisk haj! Denna gång förstår jag något om skräckgenren som jag inte förstått förut - skräck är den ultimata verklighetsflykten, för när du absorberas av en skräckhistoria säger din hjärna instinktivt åt din kropp att fokusera, annars kan vi dö. Det är därför svårare att låta tankarna vandra till det vardagliga "glöm inte att oroa dig för detta, och detta och detta" vilket annars är så typiskt för den mänskliga hjärnan.

Du behöver så klart inte ha något speciellt att fly ifrån för att njuta av skräck,  den är också ett enormt bra botemedel mot den gamla hederliga åkomman tristess. Jag läser/tittar på skräck av den enkla anledningen att jag gillar läskiga saker, trots att jag just nu inte har något som helst att fly ifrån. Jag gillar att bli skrämd. Allt annat är bara grädde på moset.

Men hallå! Jag kan ju inte läsa något läskigt, jag kommer att får mardrömmar! Ja, så är det nog. Baksidan med att lura hjärnan att den är i fara är att den är designad att komma ihåg skrämmande upplevelser i detalj. För säkerhets skull. Den kan till och med trigga posttraumatisk stress eller fobier. Så är det. Säg inte att jag inte varnade dig.

Dröm sött!

The Woman in Black 2012

Tematrio - Höstfärger i titeln

Alltså, efter (minst) 6 veckor med mykoplasmainfektion i luftrören har orken, kreativiteten och (stundvis) livslusten legat på en mindre smickrande nivå. För att råda bot på ledan är det bra att ha fasta ramar att hålla sig till. En Tematrio har, om inte fasta ramar så i alla fall ett fast tema. Det får duga tills vidare.

Innan gårdagens stormvindar hade mina blåbärsbuskar fantastiskt vackra, blodröda blad. Hösten är min favoritårstid! Träden skiftar i de varmaste av färger, luften är klar och det luktar gott. Senare, när löven ligger på marken, frasar det så härligt när jag promenerar fram bland fallna löv. Ah, om jag bara orkade gå ut! 

Nå ja, veckans tematrio berör passande hösten. Med andra ord: berätta om tre böcker som har någon av höstens färger i titeln.

1. Röde Orm av Frans G Bengtsson är en vikingasaga med berättarglädje och humor. En klassiker att läsa om någon.

2. Mannen i brunt är en av Agatha Christies första romaner. Anne Beddingfield är mysteriets hjältinna.

3. Golden Eyes av John Gideon är en briljant vampyrhistoria. Passar ypperligt en blåsig höstkväll som denna.

Hedersomnämnande: Something wicked this way comes av Ray Bradbury har ingen färg i titeln men kan mycket väl vara den ultimata höstromanen. Läses bäst kring Halloween.

Alas, eleventy-one years is far too short a time to live among such excellent and admirable hobbits

Grattis på födelsedagen båda herrarna Baggins!

Spegel, spegel

På en brun sovrumsvägg

hänger en gammal grumlig spegel

En spöklik reflektion

Vems är den sorgmodiga blicken jag ser?

© Hanna 2016

Om oceaner av tid och några fräknar

För en vecka sedan började min B-kurs i litteraturvetenskap och idag har jag lämnat in introduktionsuppgiften med nästan 5 timmar till godo. Som sagt, oceaner av tid. Verkligen! Nu följer en veckas diskussioner innan jag måste börja förhala nästa uppgift.

Jag är expert på att påbörja men aldrig avsluta uppgifter. Det faktum att jag avslutade A-kursen borde ha varit nog, jag borde njutit av det och aldrig läst fler kurser i hela mitt liv. Men så fungerar ju inte jag. Det hör väl till min natur, vad det nu är jag lider av. Om jag ens lider av något. Inte ens Pippi Långstrum led ju av fräknar fast hon hade hela ansiktet fullt. 

Men jag lider inte utav dem!

Hur vida en lider av något är nog en definitionsfråga. Fast jag lider av att så ofta ha huvudet fullt av ej avslutade projekt. Det enda som kan definieras där är graden av lidande, från lite lätt gnagande till fullskalig ångest. Inledningsuppgift A-D behöver jag inte lida utav! Det firar vi med ett avsnitt Stranger things och lite Marabou Dajm Saltlakrits (eventuellt någon form av gudagåva).

Vad man kan hitta i en skokartong

Hanna och morfar Arnold i december 1980

Ladyn med luggen

Vem är hon egentligen, hon bakom den bångstyriga luggen?

Jag skulle inte ljuga om jag kallade mig en hårdrockande (bok)nörd med en faiblesse för tatueringar, skräck och lakrits. Jag älskar vinter och snö. Längtar till julen! Skickar mängder av textmeddelanden men ringer mer sällan. Äter när jag har tråkigt och ibland när jag är ledsen. Tycker om att träna i grupp men gör det inte särskilt ofta. Älskar att bada och sörjer ibland att jag gav upp simningen för handbollen.

Jag delar mitt hem med två underbara och underhållande katter. De är mina bebisar. Vi gräver rabatter tillsammans ute på täppan. Ibland dricker jag för mycket kaffe och jag biter på naglarna så fort nagellacket flagar. Har ett kontorsjobb som tar det mesta av min tid och ork men drömmer om att kunna försörja mig på att skriva. Läsa. Måla. Går efter 36 år i livet på utredning för bipolär sjukdom och/eller ADD. Har jobbat mig igenom social fobi och är på den punkten mycket bättre nu.

Älskar mina nära och kära även om de gör mig tokig ibland. Gissar att de säger detsamma om mig. Älskar till hjärtat värker men avskyr att visa mig sårbar. Vill vara bäst på allt jag ger mig in på. Nej, förlåt - jag vill vara bäst på allt, punkt!

Dessutom förutsätter i princip alla mina framtidsplaner att jag vinner drömvinsten på Lotto. Det är väl helt realistiskt, är det inte det?

Kantarbete

När i våras bestämde sig för att "rensa sly" tog de bort alla träd mellan mig och närmaste stigen. Med andra ord hade jag inget insynsskydd och eftersom jag är asocial och i allmänhet ogillar att känna samvaro med människor måste jag illa kvickt sätta upp ett skydd. För ett ögonblick funderade jag på en solid tvåmetersmur men ändrade mig. Jag behöver inte visa mig i min fulla knepighet. Ett helt normalt svenssonstaket fick det istället bli.

Alldeles otäckt öppet mot allmänheten! Förstår du att ångesten var total?!

Efter lite arbete med trimmer, tumstock och spett. Stolpskor på plats (more or less), detta kommer gå fint!

Monsterkatten inspekterar arbetet. Faktum är att han gärna hjälper till (läs ligger där vi ska gräva).

 

De första sektionerna kom på plats på nolltid. Undertecknad är smått lycklig och tänker: detta går som smort!

Icke hade jag anat att andra halvan var ett sammelsurium av rötter och sprängsten. Misströstan botas som tur är bäst med hårt fysiskt arbete.

Monsterkatten är mycket nöjd. Staket håller onda katter borta (eller?)

Baby steps. Baby steps. Marken blir plattare. Stolpskorna kommer så sakteliga på plats.
Vi pratar inte om hur tungt borren går i stenar eller hur marken försvinner under fötterna när sanden rinner ner mellan stenarna, okej?!

Staket på plats. Inga större sammanbrott och inga fataliteter. Vi pratar inte heller om att de två sista sektionerna är olika de övriga, okej? Okej!

Nu ska marken bara jämnas till, mer jord fyllas på och par stenpartiväxter kring de sprängstenar som inte gick att flytta. Sedan gräs. Pallkragar. Odlingsbänk. Och bäst av allt, ett perfekt ställe att sätta hammocken!

En orgie i 80-tal

Jag vet inte riktigt hur det föll sig men för tillfället befinner jag mig i något av en bubbla av 80-tal, tillbakakastad genom årtiondena av berättelser i tre olika media.

Först och främst har jag precis avslutat Rörelsen: den andra platsen av John Ajvide Lindqvist. Detta är del två om - eller om man så vill en prequel till - Himmelstrand, där författaren skriver inte sig själv som huvudperson i handlingen. Eller en uppdiktad John Lindqvist. Kanske Det är väldigt oklart hur mycket av det som skrivits som är sant, vilket gör det hela lite extra kittlande. Sant är att läsaren kastas in i en historia som ur varedra por utsöndrar känslan av 80-tal och där bekanta datorspel och den paniska rädslan för HIV/AIDS är det mest påtagliga. Och så mordet på Olof Palme förstås. Rörelsen erbjuder förklaringar till en hel del ouppklarade frågor i mordutredningen men som så ofta i denna genre är frågorna så klart fler än svaren.

På kvällarna när det blir mörkt ute (allvarligt, hur tidigt får det blir mörkt egentligen?!) tittar jag på serien Stranger things, som visas just nu på Netflix. En ung pojke försvinner spårlöst, en ung flicka med övernaturliga krafter dyker upp och en småstadspolis försöker hålla både sig själv och resten av staden på rätt köl medan saker och ting blir allt underligare. Utöver det så är serien som att öppna en burk full av 80-tal. Frisyrerna, kläderna, tv-spelen, till och med introt och typsnittet känns 80-tal (och väldigt mycket Stephen King). Winona Ryder är fantastisk i rollen som den försvunna pojkens mamma och samlingen barnskådespelare är hur lysande som helst. Se! Nu!

Och när jag inte orkar sitta still för att läsa/titta gräver jag upp sprängsten för att sätta staket och göra gräsmatta, och som sällskap har jag Wil Wheatons uppläsning av Ernest Clines Ready player one. Historien utspelar sig förvisso år 2044 men är fylld av 80-talsreferenser. Allt från populärkultur till nerdhjältar och tv-spel. Anledningen till detta är att miljärdären och dataspelsskaparen James Halliday dött och efterlämnat sig ett minst sagt... busigt testamente. Halliday, född på 1970-talet, hade innan sin död en stor förkärlek för allting 80-tal och den som först lyckas knäcka den rad av 80-talsrelaterade gåtor, ledtrådar och pussel han programmerat in i den virtuella värld han skapat, får ärva hans enorma förmögenhet. Wil Wheaton är perfekt som uppläsare och i förrgår råkade jag, som bara skulle jobba lite, släpa sten i flera timmar och slutade inte förrän armarna värkte. Om du gillar 80-tal i allmänhet och 80-talets dator-/tv-spel i synnerhet ska du lyssna på denna! Läsa går säkert också bra.

Kort sagt: även om jag bara har minnen från årtiondets andra hälft är nostalgin total. Näst intill äckligt sötsliskig. Jag börjar bli smått orolig för mig själv.